French Fauvist Painter and Sculptor, 1869-1954 Henri Matisse (31 December 1869 ?C 3 November 1954) was a French artist, known for his use of colour and his fluid, brilliant and original draughtsmanship. As a draughtsman, printmaker, and sculptor, but principally as a painter, Matisse is one of the best-known artists of the 20th century. Although he was initially labeled as a Fauve (wild beast), by the 1920s, he was increasingly hailed as an upholder of the classical tradition in French painting. His mastery of the expressive language of colour and drawing, displayed in a body of work spanning over a half-century, won him recognition as a leading figure in modern art. Around 1904 he met Pablo Picasso, who was 12 years younger than him. The two became life-long friends as well as rivals and are often compared; one key difference between them is that Matisse drew and painted from nature, while Picasso was much more inclined to work from imagination. The subjects painted most frequently by both artists were women and still lifes, with Matisse more likely to place his figures in fully realized interiors. Matisse and Picasso were first brought together at the Paris salon of Gertrude Stein and her companion Alice B. Toklas. During the first decade of the 20th century, Americans in Paris Gertrude Stein, her brothers Leo Stein, Michael Stein and Michael's wife Sarah were important collectors and supporters of Matisse's paintings. In addition Gertrude Stein's two American friends from Baltimore Clarabel and Etta Cone became major patrons of Matisse and Picasso, collecting hundreds of their paintings. The Cone collection is now exhibited in the Baltimore Museum of Art. His friends organized and financed the Acad??mie Matisse in Paris, a private and non-commercial school in which Matisse instructed young artists. It operated from 1911 until 1917. Hans Purrmann and Sarah Stein were amongst several of his most loyal students.  Related Paintings of Henri Matisse Prints :. | Borne Away to the Stars... | THe Gourds (mk35) | Blue Nude I | Luxury I (mk19) | luxe calme et volupte |
Related Artists:
Vasco Fernandes
Vasco Fernandes (c.1475-c.1542), better known as Grão Vasco, was one of the main Portuguese Renaissance painters. Vasco Fernandes was probably born in Viseu, in Northern Portugal, where he began his career in the team of painters executing the main altarpiece of Viseu Cathedral (1501-1506). Between 1506 and 1511 he painted the main altarpiece of Lamego Cathedral. After working in the Santa Cruz Monastery of Coimbra, Vasco Fernandes returned to Viseu and executed a series of altarpieces for Viseu Cathedral, considered his main works. Most of his paintings hang nowadays in the Grão Vasco Museum, in Viseu.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
aloys sauter